Processer, flöden, rörelse och blivande är, enligt mig, det mest spännande och positiva sättet att förstå världen. Men för att göra analyser behövs begrepp och metoder och för mig har aktörnätverksteorin varit till stor hjälp och inspiration i detta.

Den franska sociologprofessorn Bruno Latour menar att den traditionella tudelningen mellan materialitet och det sociala bygger på ett antagande om att mänskliga relationer är tillräckliga för att hålla ihop samhället (Latour 1998, 2005). Det antagandet håller inte menade förgrundsgestalterna inom ANT, till vilka Latour hör, och började skissa på andra sätt att betrakta och analysera samhälle, teknologier och det sociala (se t.ex. Akrich 2000 (1992): Callon 1986: Callon & Latour 1981: Latour 1988, 1991: Law 1994).

ANT handlar om att utmana det som verkat vara dikotomier som föremål och socialt och istället se att de verkar i samma värld. Det som framstår som antingen fast eller flyktigt ses inte som i grunden olika utan som uttryck för olika hastigheter. Det gör det möjligt att tala om materialitet utan att vara deterministisk. Det finns inga självklara sätt varpå saker och ting ska vara, det är hela tiden en fråga om processer, rörelse och blivande. Istället för att tänka människor och ting som separerade öppnar ANT för nya sätt att tänka världen. Förutsatt att vi istället ser allt som processer, flöden, relationer och kopplingar.

Människor ensamma kan inte kommunicera på avstånd i tid och rum eller bygga nätverk utan icke-mänskliga aktörer – det kan vara texter, ljud, föremål, ting, varor, artefakter – allt det som inte anses vara mänskligt, men som ändå behövs för att göra oss mänskliga. Föremålen är inte oviktiga utan i högsta grad aktörer. Ett av kriterierna när människor blev människa är när hon började kunna göra och utnyttja verktyg. När det materiella lades till »apans« repertoar är då de började räknas som mänskliga. Eller som Bruno Latour utrycker det »teknologi är samhället som gjorts hållbart« (Latour 1998: kap 5).
Det behövdes ett nytt sätt att tänka och nya verktyg för att komma bort från system- och strukturtänkandet som ställs mot ett autonomt subjekt. Aktör och nätverk blev ett sätt att beskriva en aktör som en entitet med personlighet, en energi och kraft som inte ställs mot en struktur utan med.

Nätverk är inget som finns ovanför eller bakom aktörens agerande utan nätverk ska ses om vad aktörer gör. Nätverk och aktör skriver Latour (1999:19) är två sidor av samma mynt, som vågor och partiklar. Nätverk finns alltså inte i sig själv utan är vad aktörer gör (performerar) och aktörerna kan av olika anledningar ansluta till, ändra eller strypa nätverk.

När jag ser på världen och därmed bröllop ser jag något som ständigt blir till. Både människor och materialitet är hela tiden i blivande, aldrig helt och hållet i något eller helt färdiga, aldrig med helt definierade gränser. Det är en tanke som ligger till grund för min världsuppfattning och är utgångspunkten för hur bröllop studeras i avhandlingen.

Jag förstår varande och/eller blivande inte som dikotomier utan att allt är i blivande, i rörelse. Men hur förklaras då de relativt stabila strukturer som ändå finns, det som känns och verkar som varande? Jag utgår ifrån att det som verkar fast, sant och normalt är resultatet av hårt arbete av både mänskliga och icke-mänskliga aktörer (Latour 1998, 2005). I och med att allting är i rörelse kan det också bli annorlunda. Det som verkar fast och stabilt kan förflyktigas men genom att packas samman (sedimenteras) och genom materialitet kan stabilitet uppnås. Och ibland kan rörelsen sakta av så att det uppstår så pass fasta konstellationer att det är svårt att se rörelsepotentialen.

Att bröllop relativt oproblematiskt kan sägas och förstås utan alltför mycket förklarande är resultatet av många aktörers hårda arbete under sekler. Bröllopsnätverken skulle kunnat se helt annorlunda ut, kunnat bestå av helt andra aktörer, eller inte finnas alls. Men de finns.

Ur ett makroperspektiv kan det tyckas som om bröllop finns helt självklart. Bevisen, spåren, de materiella avlagringarna och berättelserna av generationers bröllop finns. Genom alla dessa spår som lämnats och lämnas breder bröllop ut sig och framstår som en makroaktör med en stabil komposition. Nätverk är redan på plats, används och ger legitimitet till ytterligare utbredning av bröllopsnätverket. Det är i bröllopens materialisering som denna utbredning kan ske. I det materiella saktar rörelser ned och spåren blir kvar och synliggör bröllop, t.ex. i arkivuppteckningar och bröllopsfoton i familjealbumet.

Begrepp är för mig verktyg. Vissa verktyg används oftare än andra i avhandlingen, en del är specialverktyg som bara tas fram ibland. Jag har känt mig fri att använda det jag vill från aktör-nätverksteorierna, lägga till verktyg som jag tyckt saknats och lämna en del verktyg från ANT därhän. Verktygen kan också användas på olika sätt, detta är mitt sätt och inte det enda sättet.

Avsnittet är indelat i tre rubriker: Konnektioner, Kluster och Kompositioner. Detta är mina metabegrepp för att sortera begreppen som jag använder mig av. Under rubriken konnektioner skriver jag om begrepp som har det gemensamt att de används för att tala om kommunikation. Under rubriken Kluster går jag igenom de begrepp som används för att signalera att det handlar om, mer eller mindre fasta, konstellationer. Jag avslutar med Kompositioner som jag använder för att framhålla att konnektioner och kluster har multipla möjligheter men att i t.ex. bröllop ofta finns en idé om vad som ska uppnås, en intention.

 
De tre K:na – konnektioner, kluster och kompositioner – kan egentligen inte separeras från varandra utan ska ses som ett analytiskt sätt att reda ut något som är en härva.